2012-08-28

Sagan om....

Idag ska jag dela något väldigt personligt med er... nämligen sagan om mig och mitt förflutna... dels för att sätta ord på känslorna jag bär, dels för att berätta vem jag är... men framför allt för att jag hoppas på att min berättelse kanske kan hjälpa någon annan att våga tro på sig själv.

Det känns som jag levt väldigt länge, egentligen bara 35 år... men långt mycket längre i själen. Min uppväxt har inte varit grann... jag växte upp med sorg och elände, fattigdom och misär... och stora svek. Jag valdes bort av alla de mina som liten, lämnades åt mig själv och mitt öde... Min lillebror gick igenom samma sorger som mig men var fyra år yngre och klarade sig inte tyvärr, han hade inga "änglar" längs vägen så som jag, han hade inte samma tur... och var alldeles för liten när allt rasade sönder och samman. Han lämnade jordelivet när han var 20 år för att finna frid, något han aldrig någonsin fått känna i livet....

Jag räddades av människor som såg mig och som tog sig tid, jag tydde mig till andra vuxna som släppte in mig... och långsamt långsamt lärde jag mig vad kärlek var och vad trygghet betydde. 

Jag rymde/flyttade hemifrån när jag var 14 år... jobbade på kvällarna och gick i plugget på dagarna, sov inte mycket eftersom jag var tvungen att läsa in alla läxor och prov nattetid... jag klarade mig med nöd och näppe och levde som en luffare. Jag var så fattig att jag stal med mig skolmat hem för att kunna äta mig mätt om kvällen. Jag var hårdnackad, vägrade slås ner av samhällets bristande system där ingen hjälp fanns att hämta... bodde på soffor hos kompisars föräldrar, bodde på härbärgen för att inte behöva sova i trappuppgångar då socialen inte kunde ge mig en tryggare plats. Levde dag för dag... drömde om ett annat liv och vägrade se mig själv som ett offer och ge upp. Vägen var stundtals så hård att jag knappt klarade gå den, jag stod vid ruinens brant många gånger och undrade vart jag skulle finna styrkan att fortsätta... men på något sätt fann jag den. Tidvis var jag så liten och bräcklig att jag knappt kunde andas om någon mötte min blick, för jag kände mig så smutsig och stämplad. Det värsta var ensamheten... och att se alla unga själar jag skuffades ihop med genom socialen och det liv jag levde då tyna bort och dö. Droger har aldrig varit ett alternativ för mig, aldrig något jag skulle utsätta mig själv för... men det gjorde många andra. Jag flydde aldrig smärtan, jag kände den... genomled den... och reste mig igen.

Så en dag i skolan mötte jag en lärare som hade sån värme i blicken, en så förstående uppsyn och trygg lugn röst... ville inte att lektionen skulle ta slut. Han blev som en far för mig med tiden. Jag pluggade foto och han var fotolärare/fotograf och visade mig en helt ny värld, där jag kunde drömma mig bort... fokusera på min talang och skapa något vackert mitt i allt elände. Jag har honom att tacka för mitt liv och när jag skriver detta gråter jag av tacksamhet till livet som förde honom och hans familj till mig.... Han bor i Chile idag och jobbar där, och jag saknar honom så att hjärtat går itu ibland... men är ändå så lycklig för att jag har så många fina minnen där han finns med.

Fotograferingen blev en tillflykt för mig, fotostudion mitt andra hem... men jag hade inga pengar till utrustning och inte tillräcklig styrka att våga tro på mig själv och gå steget längre vid den tidpunkten. Det tog många år att hitta den styrkan... många års självhjälp och terapi och tid för att komma till den punkt där jag kunde se på mig själv, min personlighet, min bakgrund och mina talanger och tycka att jag duger som jag är och faktiskt kan något.

Idag är jag en lycklig kvinna, en trygg själ med mycket i bagaget, men med erfarenheter som gjort mig till en människa rik på ödmjukhet, empati och inlevelseförmåga...  jag har nära till mina känslor och står upp för den jag är och försöker hjälpa mina barn och mina nära att våga göra detsamma. Jag har många sorger i mitt hjärta givetvis och ibland gör de sig påminda och jag gråter en stund, men jag är inte längre ett offer inför mitt förflutna... allt är bearbetat på djupet nu och jag blickar framåt. Det som varit har varit, det är inget jag kan förändra... det enda jag kan förändra och påverka är nuet och framtiden...

Som många av er redan känner till har jag drömt om en framtid inom fotoyrket sen jag var barn, men jag har aldrig haft verktygen eller möjligheten att ta mina drömmar dit jag vill. Viljan har alltid varit stark och med den föds tankarna och funderingarna på hur man ska kunna nå dit en dag... men ingen lösning har känts riktigt bra så jag har mer eller mindre lagt allt detta åt sidan och ägnat mig åt fotografering enbart på hobby nivå. Men med bloggens hjälp har jag fått fina kontakter och sakta har hoppet om detta återfötts... och plötsligt händer det.....

Jag vaknar på min födelsedag av sköna toner från min kära familj som kommer med frukostbricka och tända ljus... och ett paket som fick mitt hjärta att explodera av fullkomlig och total lycka! Jag har drömt om detta så länge, i större delen av mitt liv... att jag en dag ska äga min egen proffs-utrustning och kunna förverkliga drömmen om att kunna jobba som yrkesverksam fotograf.

Nu gör jag det.... jag äger allt jag behöver för att kunna ta steget... vi har aldrig haft råd, inte på långa vägar och jag trodde trots hoppet att detta aldrig skulle bli verklighet. Men mannen min har kämpat i smyg... gjort allt han kunnat och jobbat så hårt för att ge mig denna fantastiska gåva. Han rodde i land och jag är honom evigt tacksam....

Kan ännu inte riktigt förstå det...

Bilden på huset kommer från mina minnens skafferi och är fotad med en analog kamera för många år sedan. Det är en bild från en vacker dag ur mitt förflutna, som hänger kvar i hjärtat som ett kärt och varmt minne... ville visa den för er.... 

Livet är inte lätt och för vissa är det outhärdligt... men om man bara vågar be om hjälp och om man bara vågar hjälpa den som behöver, kan man rädda liv. 
Drömmar kan besannas, det förstår jag nu... men alla har inte turen, för det är inte bara vilja, talang och mod som krävs. Lyckan är inte självklar och långt från alla har samma möjligheter.
Livet är orättvist, förfärligt orättvist... och jag kan bara med vördnad buga mig inför min oerhörda tur, att jag till slut fann kärlek, trygghet och inre frid!

Jag har en sång i hjärtat som vill ut nu igen... musiken hjälper mig att sätta ord på det jag känner och jag trallar alltid på någon melodi, dag som natt :) Länken och texten hittar du längre ner.


Little yellow house sittin' on a hill
That is where he lived
That is where he died
Every Sunday morning
Hear the weeping willows cry

Two children born
A beautiful wife
Four walls and livin's all he needed in life
Always giving, never asking back
I wish I had a simple love like that

I want a simple love like that
Always giving, never askin' back
For when I'm in my final hour lookin' back
I hope I had a simple love like that

My momma was his only little girl
If he'd had the money he'd have given her the world
Sittin' on the front porch together they would sing
Oh how I long to hear that harmony

I want a simple love like that
Always giving never asking back
When I'm in my final hour looking back
I hope I had a simple love like that

I want a simple love like that
Always giving never asking back
When I'm in my final hour looking back
I hope I had a simple love like that


Nedan utrustningen jag bara kunnat drömma om... nu fattas bara en redigeringskurs, lite mod, lite tid och studier i instruktionsboken! Jag tänker ta steget....

Vad det resulterar i vet jag inte, men jag måste följa mina drömmar. Det viktiga är inte att lyckas, det viktiga är att göra sitt bästa! Tack till alla er som hjälpt mig att komma hit... tack för allt stöd och fina ord om mina bilder. Skönheten ligger i betraktarens öga... att få bekräftat att ni tycker om det jag gör ger mig modet att fortsätta!





LinkWithin

Related Posts with Thumbnails