2012-10-12

Ola, min lillebror...

Tusen tack till er som läst nedanstående rader och reflekterat, det betyder verkligen massor!

Jag önskar faktiskt av hela mitt hjärta att du som är återkommande läsare här hos mig orkar ta dig igenom denna text, för dessa ord är ord som jag velat skrika ut med megafon i halva mitt liv men inte vågat! Det är viktiga ord, inte bara för mig.... utan för oss alla! Önskar att det skulle kännas lika viktigt att läsa om självaste livet som att titta på inspirerade bilder från vårt hem... Vet att det är mycket begärt då inspiration är bloggens grundsten, men visst vore det bra om vi kunde bolla andra saker mellan oss också.

Det skulle kännas fint att inspirera även på djupare plan... jag hoppas att jag kan det, om inte nu med detta inlägg, så iallafall någon gång i livet.

Nu tror jag mig vara klar med mitt förflutna här på bloggen och redo för ljusare dagar igen. Tack för visad hänsyn!

Idag kära vänner delar jag återigen något från mitt innersta rum med er... nämligen minnet av Ola, min lillebror som bor i himlen och några tankar runt omkring det.

Om bara några dagar är det precis elva år sen han lämnade jordelivet för att sväva mot friheten... Hans bortgång var makaber, jag har lidit många helvetes år med minnen från denna händelse då jag tyvärr råkade närvara men inte kunde rädda honom. Jag går inte in på detaljer, jag besparar er dom... kort sagt var upplevelsen horribel och skräcken jag kände var obeskrivlig. Hemska bilder har länge hängt kvar på min näthinna, skulden jag burit har varit närmast outhärdlig och åtskilliga mardrömmar har hållit mig vaken om nätterna...

Jag har gråtit floder av tårar, vaggat mig till söms i fullkomligt mörker i dagar, veckor, månader, år... skrikit av smärta tills jag tappat rösten. Jag trodde inte jag skulle överleva, trodde inte att jag någonsin skulle orka resa mig igen, men jag orkade... och tack vare dessa fruktansvärda dagar har jag fått något jag annars inte skulle fått... jag har fått en styrka jag inte trodde fanns! Jag är inte längre rädd för känslor, inte rädd för livets upp och nedgångar... inte rädd för att leva livet fullt ut! Sorg är inte farligt, den går att överleva. När smärtan sakteligen avtar väntar livet återigen och där på andra sidan sorgens tunnel är färgerna starkare, kärleken varmare och man är full med erfarenheter man kan dra nytta av. Jag skakar fortfarande som ett asplöv när jag pratar om denna hemska dag, jag gråter så jag knappt får fram orden... och förmodligen är det så det alltid kommer vara.

Tiden går och faktiskt har allt ont till slut något gott med sig... det kan låta så galet och hårt, men jag menar det jag skriver. Allt ont vi går igenom ger oss i slutändan enorma kunskaper och rikedom i form av insikt och klokskap, förståelse, ödmjukhet, kärlek och gemenskap. Ola har gjort mig till en bättre människa, en bättre mamma... men framför allt har han fått mig att inse vad som är värdefullt i livet, att det är dagar vi bara har till låns... som vi ska vårda och tacksamt ta emot! Ni har hört det förr... och jag kan garantera på hedersord att det verkligen stämmer. Sorg över en förlorad närstående är en tjäftsmäll som bränner livet ut. Livet är sannerligen ingenting vi kan ta för givet.

Ola har lämnat jorden, men hans minne lever i mig... han är för alltid min lillebror som jag älskar så djupt och innerligt. Jag möter honom ibland... i drömmarna om natten. Han tar mig med till hans magiska värld och bjuder mig på fantastiska resor. 

Han är fri, han är lycklig! Livet var inte till för denna olyckliga gosse, inte detta liv. Men hans bortgång har gjort många människor till bättre människor, hans uppgift på jorden var att lära oss att vi ska ta hand om varandra... Hans korta liv hade stor betydelse, inte bara för mig utan för hela samhället som svek honom så enormt och sen fick stå där och skämmas med sanningen, skulden och den bittra eftersmaken.

Men även om åren gått och hans röst har bleknat ur mitt minne... så kommer det dagar då smärtan griper tag om hjärtat med enorm kraft. Men som jag sa till en god vän igår, man bearbetar en bit i taget... det är så det är, tror inte jag någonsin kommer bli klar med det arbetet. Det är bara att hänga med och låta det göra ont när det gör ont, stanna där i smärtan tills det lättar... ljusa dagar kommer åter, därför är det viktigt att inte stänga av. Jag kommer känna smärtan efter Ola och hans hemska öde så länge jag är kvar i livet. Men det gör ingenting, för varje gång sorgen drabbar mig med kraft så påminner den mig också om att det bara finns en enda viktig sak i livet egentligen... nämligen kärleken... och efter varje fälld tår växer mitt hjärta och varje dag jag får tillsammans med de jag älskar känner jag tacksamhet.

Ola hjälper mig att hålla mig på jorden, han hjälper mig att LEVA livet här och nu... precis nu i detta ögonblick... ögonblick som passerar och aldrig kommer åter! Alla ögonblick är inte lyckliga... men även de olyckliga är av värde. Han hjälper mig på alla sätt att inse och förstå vikten i att bry sig om andra människor och ägna mer tid åt kärlek, upplevelser och gemenskap.. och lägga mindre tid vid ytligheter.

För mig känns det plötsligt så oerhört viktigt att få berätta om det här, att få visa vem han var och visa vem jag är och VARFÖR jag är som jag är! Jag har velat dölja mitt förflutna fram tills nyligen som ni vet, har varit så rädd för att bli dömd. Jag har varit försiktigt med att lämna ut detaljer om mitt liv och har noga valt vem som ska få lyssna... och alltid har jag bett om ursäkt i efterhand och känt ånger för att jag kanske chockat någon, tyngt någon eller varit någon till last med min nattsvarta historia! Jag med min bakgrund har liksom inte passat in i denna glittrande "FEEL GOOD" värld som jag i hela mitt liv har kämpat så hårt för att få delta i en dag. Så även om det på ytan har sett ut som jag passar in har jag alltid känt mig som en bedragare, som ett luftslott... en fejkad kopia av någon jag alltid drömt om att vara men aldrig kommer att bli. 

Här bland livsstilsbloggarna där det skrivs om dagens outfit, rätta snittet, rätta tyget, rätta märket, rätta färgen, rätta antikviteten, rätta mattan, rätta porslinet, rätta sättet att renovera, rätta ditten och datten och sällan om något känslosamt eller tyngre som våra vardagliga problem är det lätt att tappa fotfästet... och mediavärlden med alla livsstilsmagasin vi älskar så högt, som delas upp i rangordning och finhetsmått- mätt efter vilken "klass" de håller och vilken målgrupp de riktar sig till... och alla TV program om hemmafruar som badar i lyx som har tagit över hela TV-tablån senaste åren... all denna yta! Denna materialistiska snedvridna verklighet vi matas med dagligen har många gånger sänkt mig till botten... för jag har känt mig så långt från "rätta allt" man bara kan vara!

Jag blir matt av prestige, ständigt prat om shopping och materiell jakt efter lycka... jag måste ha balans! Samhället vi lever i idag kan göra mig fullkomligt galen, fly förbannad rent ut sagt! Samtidigt kan jag inte låta bli att ryckas med. Jag njuter också av materialismen... njuter av att konsumera när jag kan. För det är roligt med shopping, prinsessdrömmar och glamour, oh yes... jag är inte en bättre människa än så, men det kan bli för mycket!

Min självkänsla har varit av icke existerande sort, jag har känt mig som smuts... och jag vet med säkerhet att jag inte är ensam med dessa känslor! Vi strävar alla efter att bli sedda och älskade, vi vill alla känna tillfredsställelse och lycka... vi jämför oss med varandra och längtar efter erkännande... men som livet ser ut i samhället idag är man bara lyckad om man är framgångsrik och "rätt". 

Jag har rikedom i mitt liv nu, jag har ett hus-  eller rättare sagt, jag har ett banklån på ett hus! Det var ett billigt hus, i en mindre "fin" ort, i en mindre "fin" kommun, precis intill landsvägen med bilar i hög fart utanför grinden. Men det är vackert inuti och naturen på andra sidan vägen är slående! Jag har möbler och fin inredning, inte av rätta märkena, inte av "äkta" slag eller med något antikt värde... men vackert i mina ögon. Jag har kläder, inte många plagg men så jag klarar mig utan att behöva tvätta precis varje dag. Jag äger till och med några plagg av märken som i denna värld anses vara lite "bättre". Jag har en bil, en Ford... men iallafall en bil och även om den inte duger för alla så duger den gott för mig. Jag har en kamera, en bra kamera... och jag har fått uppfylla några av mina drömmar. Jag har en fantastisk familj, en man och två barn... det är bara vi fyra och det känns ensamt utan föräldrar, syskon och släkt vid högtider och födelsedagar när andra träffas och umgås men det går även om det gör ont. Jag har vänner, vänner som får mig att må bra! Jag har mod, jag har erfarenhet, jag har ett stort hjärta... och jag känner mig oftast lycklig! Men ägnar jag för mycket tid tid till att betrakta den här snedvridna världen där precis ALLT kretsar kring pengar och framgång och låter mig förföras av alla tjusiga framgångssagor och materiella lockelser vi bombas med varje dag blir jag stressad och får mindervärdighetskomplex, det är så det blir! Jag måste ha balans...

...och även fast jag har det bra nu så får samhällets attityder och synsätt mig att känna mig underlägsen och otillräcklig. Jag har helt enkelt för många nagg i kanten. Jag är en från början misslyckad person med tragisk historia som lyckats ta mig upp över ytan. Jag har kämpat för mitt liv, jag har vunnit det högsta priset- jag har överlevt! Men det ses inte som en framgångsaga. Jag platsar inte de fina magasinen, i de fina TV programmen, i de fina stats-kvartern, på fina gatan, på de fina klubbarna, på de fina restaurangerna, i de fina skolorna, på de fina dagisen, i de fina butikerna... för där platsar bara de som har pengar. I samhället handlar framgång om yta och pengar... det är allt... har du det har du lyckats!

Så vad är jag då, jo jag är något medelting som kan äta mig mätt på billigare mat och köpa mig ett klädesplagg någon gång om året på rea och se till att barnen är hela och rena, köra bil med planerade resor så att bensinen inte drar iväg, betala huslånet och alla andra räkningar varje månad utan marginaler för annat, renovera huset i sakta fart... men på bekostnad av alla andra nöjen, inkluderat både resor, födelsedagspresenter, julklappar, prylar och klädinköp. Det är ett val vi gjort då livet på landet känns viktigare för oss än allt annat vi då måste avstå! Handlar jag något... unnar mig något extra så svider det rejält. Jag är bara helt vanlig... men i samhällets mått mätt är man rätt betydelselös om man är vanlig, man platsar inte överallt, man är helt enkelt inte tillräckligt fin och duglig. Hur kommer det sig kan man undra, att det är så.... majoriteten är ju inte rik! Varför lever vi med dessa attityder, varför köper vi skiten med hull och hår!? Är vi inte klokare än så?

För mig duger det gott att vara helt vanlig med nagg i kanten, jag är nöjd med det, det är ok... MEN, det gäller att hålla fast vid det och stå emot attityderna vi hela tiden matas med så att inte längtan efter allt det vi INTE har gnager sönder självkänslan. Det är här det gäller att hålla sig på jorden så att man inte glömmer vart lyckan faktiskt finns och börjar jaga den på fel ställen! Lyckan bor inte i prylarna, den euforiska känslan vi översköljs med när vi blivit ägare till något nytt går över fort och snart är vi åter på jakt efter något att fylla vårt inre tomrum med. Är du rik kan du ju göra hur du vill, då är det bar att tuta och köra... shoppa dagarna i ända! Men är man inte rik blir den materiella världen ett stort problem, så ej att förglömma för den som saknar tillgångar -  saker förvarar vi bara, det ger oss inget mer än status och tillfällig tillfredsställelse, livet blir en ständig jakt! Lyckan bor i gemenskapen, kärleken, relationerna och upplevelserna... de känslorna bär vi med oss hela livet... det är detta som får oss att växa och utvecklas som människor och inget annat! Ett tryggt varmt hem är viktigt, men resten spelar ingen som helst roll... så låt dig inte nedslås av andras värderingar och förväntningar, låt inte den ytliga världen trycka ner dig. Låt inte perfektionens kravfyllda samhälle infektera din tillvaro...

Denna snedvridna värld kan få mig att må illa, för jag tycker det är så sorgligt med klassindelningar, tävlingar i framgång och orättvisor skapade av människor för deras egoism skull. Även om jag till synes tillhör den grupp som anses vara den "finare" nu för att jag har lyckats inreda ett hem så det ser vackert ut, har en Odd Molly kofta i garderoben och har lärt mig fota inredning så kommer mitt hjärta alltid vara någon annanstans!

Välbärgade människor har ofta svårt att förstå mina tankar och uttalade kritik, för de har aldrig varit utan mänskligt värde... inte alla, men många... Jag har diskuterat dessa ämnen med människor som har fått mig att känna mig värdelös, mindervärdig och i underläge. De har varit oförmögna att förstå och har haft enormt svårt för att visa hänsyn och ödmjukhet inför detta. Deras liv innehåller inga problem av de slag jag beskriver... för dem är det en självklarhet att vi alla lever under olika villkor, orättvisor går inte göra något åt, man kan inte jämföra sig. Absolut, jag köper det... livet är orättvist, alla har inte samma möjligheter, men det är inte pengarna i sig som är av betydelse... det är ATTITYDEN de skapar... och det vill jag ta upp här! 

Det vore så underbart om vi en dag kunde bli lite mer ödmjuka inför detta... lite mer ödmjuka inför människors olika villkor och sluta att betygsätta varandra efter konsumtionsförmåga och tillgångar och bry oss mer om gemenskap, närhet, ömhet och kärlek istället för materiella saker! Vi lägger så ofantligt stor vikt vid det, yta! Önskar att människor kunde skippa oxfilen en lördag och köpa en kasse mat till sin fattiga ensamstående granne istället för de pengarna. Jag har en vän som gör såna saker och det finaste av allt är att hon inte har något överflöd själv... hon är fantastisk! Vi kan göra så mycket mer än vad vi gör, så ofantligt mycket mer... som inte skulle förta lyckan i våra liv på något vis alls, tvärtom... men ändå gör vi det inte!!!

Detta så kallade välfärdssamhälle tog livet av min bror och nästan av mig, för vi tillhörde bottenskrapet... de som inte är värda något, som stöttes ut och alltid blev behandlade illa av de som hade det bättre. Vi var barnen som inte fick följa med klasskamrater med fina föräldrar och fina hus hem, vi var barnen som inte fick vara med i leken i de fina parkerna, vi var barnen som lärarna suckade åt och de fina mammorna beklagade sig inför medan de hastigt ledde deras barn därifrån... vi var barnen som butiksägaren tvingade in i ett hörn för att kolla våra fickor och väskor. Vi var barnen som alltid fick glåpord efter oss i skolan för att vi inte var tillräckligt fina och bar rätt märkeskläder, vi var barnen som satt tysta med blossande kinder när vi skulle berätta om sommarens semesternöjen och redovisa vad vi fått för fint vid jul, vi var barnen som helt enkelt var fullkomligt betydelselösa och enbart till last för att vi inte presterade tillräckligt bra. Men ingen tog reda på orsaken. Vi var de barnen som samhället ansåg vara smuts... de skulle aldrig i sitt liv erkänna det, men det var vad de ansåg för det var så de behandlade oss! 

De människor som gick hem till sina vackra, trygga, varma hem efter dagens utförda arbete, åt sin goda middag och myste i sina vackra soffor med sin fina familj om kvällen och planerade helgens utflykter var de som fick oss att känna oss totalt värdelösa! Barnen speglar sina föräldrar, jag var livrädd för andra barn... jag fick stryk, frystes ut, var oduglig, ful, fattig och skulle helst dö, jag var ensam... helt ensam. så ensam att mina tankar ekade i tomrummet jag levde i. De som gjorde mig mest illa var de som levde under bättre villkor, hur kommer det sig?

Jag menar nu inte att ALLA välbärgade människor lever bekymmersfritt och är fördömande, absolut inte! Pengar är makt och makt är otäckt... många "fina" familjer lever under mycket sjuka förhållanden innanför den vackra fasaden. Kvinnocentrums klienter kommer överhängande från rika familjer, kvinnojourerna i rika samhällen har sällan platser lediga. Många kvinnor och barn i rika familjer lever under förtryck och psykisk och fysiks misshandel. Men tyvärr är samhällets klasskillnader extremt påtagliga för den som tillhör de nedre skikten... och det märks inte minst i skolorna! Människor dömer efter yta, sällan erkänns det att såna tankar existerar ens för sig själv... men faktum kvarstår!

Detta är en knäpp på näsan, visst är det det... och jag hoppas att den kan få någon att tänka till! Det är inte fattigdomen i sig som skadar människor, det är attityden man möter... blickarna och det ohyggligt smärtsamma utanförskapet! Jag har varit i fattigaste Afrika, där är människor så mycket lyckligare än här trots att de svälter, dör som flugor i olika sjukdomar och bor i hyddor och plåtskjul... för där är det ingen som anser dem vara av mindre värde för att de inte äger tillräckligt mycket saker! Där delar man på den mat som finns och hjälper varandra att överleva! Sverige är kallt... jag fryser...

Jag slits mellan två världar, det känner ni nog också av här på bloggen ibland! Känner mig inte helt hemma i någon så därför skapar jag min egen och den är ni välkomna till när ni vill! 
Här är det tillåtet att vara både fattig och rik, lycklig och olycklig, sjuk och frisk, glad och arg... liten och stor... sjukskriven, mammaledig, arbetslös, arbetande, pensionär, anställd, chef eller sin egen... hyresgäst, lägenhetsägare, husägare eller bostadslös... tyst eller högljudd, ljus eller mörk, lång eller kort, vanlig eller ovanlig... det enda som spelar någon roll för mig är MÄNSKLIGT VÄRDE och RESPEKT, visad hänsyn, ödmjukhet inför våra olika villkor och värme! ALLA, oavsett form är precis lika mycket värda... kan inte nog understryka det, för samhället som det ser ut idag där vi mäter människors värde i framgång, karriär, rikedom och ägande gör mig tokig! Jag tåler inte högfärdigheter, egoism och dömande... har oerhört svårt för sånt! Det är jag motståndare till och jag kommer kämpa för en bättre värld så gott jag kan i resten av mitt liv! 

Det fullkomligt kryllar av sorgsna, ensamma, fattiga, utstötta, sjuka, misshandlade människor där ute... du behöver bara titta ut genom fönstret! Det ger lite perspektiv när man sitter och ojjar sig över att man inte har råd att köpa den där "rätta" prylen man tror lyckan bor i. Såna tankar och erfarenheter hjälper mig att uppskatta det lilla, men ibland behöver jag en påminnelse! Till och med jag med allt bagage där jag fått kämpa för att överleva, förlorat alla i min närhet, förlorat min värdighet, kämpat för en säng om natten och mat i magen påverkas av denna vridna syn... till och med JAG måste ibland påminna mig själv om vad som är viktigt! Det hjälper lillebror mig med, hans minne påminner mig...

Jag har kommit till en punkt i livet, en vändpunkt... att prata om sorg och smärta, livsfrågor, framtidsdrömmar, relationer, samhälle, barndom, åldrande, sjukdom osv är för mig minst lika viktigt som att visa senaste inköpen och vyer från vårt hus. Min blogg är ingen "feel good" blogg... min blogg är en "FEEL" blogg. För mig känns det bra att dela med mig och skriva om alla nyanser i livet, ljusa som mörka. Jag lever inte ett bekymmersfritt liv och därför kommer min blogg heller aldrig att vara en ljuv dans på rosor. Min blogg är JAG rakt igenom och fullt ut och det gläder mig att jag har fått så många läsare, det gläder mig något alldeles enormt!

Livet är LIVET helt enkelt, ibland smärtar det... ibland strålar det... så även här, på min blogg!

Jag hoppas att du, trots mörkret och allvaret i dessa skrivna rader ändå kan känna en glimt av ljus... för det är det jag vill förmedla. Jag vet att många där ute har det svårt, även många av mina läsare... och till alla er vill jag sprida värme och hopp, hopp om att hur mörkt livet än känns så kommer det ljusa dagar åter igen, bara man håller ut!!! Känner du dig liten, sträck på dig... visa att mänskligt värde inte sitter på ytan... visa att det sitter i hjärtat och själen!



Bilden på Ola fotade jag år 1996... han var en mycket fin, charmerande och vacker liten gosse. Meen ack så ledsen, sviken och misshandlad. Hans smärta lyser i blicken... tyvärr har jag ingen bild på honom som ett lyckligt barn, för han var aldrig ett lycklig barn. Han växte upp i ett helvete, mammahjärtat i mig skriker när jag tänker på vad han utsattes för och jag har så svårt att förstå hur föräldrar kan svika sina barn på det här sättet! Lika svårt har jag att förstå vuxna människor som väljer att blunda när de ser hemskheter pågå och lägger benen på ryggen! "Sköt dig själv och skit i andra" är bland det värsta uttryck jag vet... kan inte ens räkna alla gånger jag har hört människor ursäkta sin avsaknad av empati, mod och medmänsklighet med detta uttryck! Det bottnar i feghet och inget annat!

Ola och jag är långt från ensamma med dessa erfarenheter. Barn och ungdomar i Sverige far illa... livet där ute i vårt avlånga land är för många så mycket värre än vad vi någonsin kan föreställa oss! Sverige är inte ett unikt på något sätt, vi har det bättre än många andra länder när det kommer till mänskliga rättigheter men över lag finns en tro i samhället om att vi lever skyddade här och får hjälp om vi behöver. Men det kan jag upplysa om och vråla ut i megafon, att det stämmer inte! Sveriges skyddsnät är tyvärr inte till för alla, den som har det värst faller oftast mellan stolarna... byråkratin är näst intill oövervinnlig när man är liten, förlamad av sorg, rädd, eller svårt sjuk. Man får helt enkelt ingen hjälp... och lyckas man kämpa sig till hjälp är den näst intill obefintlig. Barn är totalt maktlösa här, barn misshandlas till döds, barn blir narkomaner redan innan de hunnit fylla fem år för att deras föräldrar drogar dem, barn blir våldtagna och sexuellt utnyttjade och ingen tar dem därifrån... de som klarar sig är de som får hjälp av människor som ser dem. Helt vanliga människor som bestämmer sig för att våga hjälpa!

Som jag skrev, Olas bortgång fick några människor att öppna ögonen... han dog inte helt förgäves... 
Faktum är att han genom sin död räddade ett annat barns liv. Ett barn som fick hjälpen han annars inte skulle fått. Ingenting ont som till slut inte har något gott med sig. Den pojken är en vuxen ung man idag och håller på att starta företag och mår bättre. Men kamraterna som inte fick denna hjälp lever inte idag, ingen av dessa pojkar hann att bli vuxna... jag har gått på många begravningar.

Tyvärr kan jag inte uppfostra mina medmänniskor eller ändra samhällets attityder hur mycket jag än vill. Jag kan bara så gott jag kan försöka göra mig hörd och stå upp för mig själv och se till att göra det bästa jag kan för en bättre tillvaro... för att mina och dina barn aldrig ska behöva möta samma öde och otäcka attityder.


HÄR kan du läsa mitt första inlägg om min bakgrund och HÄR finner du fortsättningen...

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails