tisdagen den 30:e oktober 2012

Långa kvällar....

Så var det då vintertid... långa kvällar och ont om ljusa timmar, men så mysigt och välkommet för mig som gärna pysslar i skenet av tända ljus... tycker det är så härligt, älskar sammetsmörkret! Den enda nackdelen med vinterhalvåret för mig personligen är svårigheten att få till bra bilder! Det blir inte magiskt när ljuset inte närvarar... så nu drömmer jag om en dagsljuslampa!

Just nu är jag min egen konstnär och skapar 1700 tals målningar i alla dess former här hemma, för det man inte har i plånboken får man ha i händerna, visst ;)... målningar på rokokodamer och rosor tar form, en efter en. Ska visa hur jag gör när det är dagsljus så ni ser ordentligt... nedan skymtar några första provexemplar!

Ljus lyser upp i kvällsmörkret, sista Hortensian från ute krukan ligger på tork, har aldrig provat med vanlig Hortensia förr... på skänken ligger ett armband och glittrar och värmer hjärtat mitt med finaste orden på berlocken, en överrasknings present jag fick nyligen av en mycket kär vän. Tack hjärtat och stort grattis på din födelsedag idag!

Kudd- samlingen växer, hittade en hel hög med Petite Point kuddar med draperat sidentyg på senaste loppisturen. Åkte förbi ett nytt ställe i förbifarten och fick för mig att stanna och kolla, vilket jag annars brukar undvika när det är skralt med slantar... och där på rad låg dom, fina rosen broderier och vackra färger, precis såna jag drömt om... för helt galet lågt pris! Hahaha, min dotter var med mig och hon skrattade åt mig så hon vek sig dubbel... jag fick adrenalin påslag, blev darrig på handen, fick hjärtrusningar och bara flämtade. Tittade på prislapparna med kisande ögon och blev helt paff, ibland har man tur! Ja, det går inte att komma ifrån... gamla vackra ting väcker känslor! Denna gången inga ångestkänslor alls då jag mirakulöst nog faktiskt hade råd!

Ja så nu vältrar jag mig i romantik här sista oktober dagarna... höstlovet njuts för fullt och jag känner mig som en bortskämd "prinsessa på ärten" bland alla kuddar!










torsdagen den 25:e oktober 2012

När det skymmer i oktober...

Mörkret kryper på tidigt om kvällen nu... då tänder vi ljus... hela verandan ska glittra och glimma till Alla Helgons Helg är det tänkt! Vi ska ha höstfest då och Linnea och jag har så smått börjat med förberedelserna...

Pumpor ska dekoreras och ljuslyktor ska tillverkas och det ska läggas säckväv om krukor och över bord... och vi måste åka till blomsterhandeln och köpa lite vintergrönt till krukorna! Det är så kul att fixa stämning, älskar att ordna med sånt!

Vi har en väldigt stor veranda, men inte så mycket att ställa där egentligen... så jag fyller ut med det jag hittar! Plockade upp två fågelburar från källaren som vi hade inne i lägenheten förr och fyllde med röda vinteräpplen från trädgården. Några pumpor och lyktor ger lite stämning... Trädgårdsmöblerna står kvar än, vill inte plocka in dom! Men det får man väl sota för sen i vår...

Skulle vara så härligt med ett långt bockbord med bänkar till på verandans andra hälft, som ni inte ser här på bild utan får föreställa er. Skulle vara fint att dekorera där under vinterhalvåret... den verandadelen är större än den delen vi har tak över så den känns väldigt kal nu! En annan sak som skulle vara himla härlig är ett gäng fårskinn också!!!! Den drömmen tål att tänkas på lite extra... :)

Hur har ni det på era verandor och balkonger och farstukvistar om vintern? Är det bara jag som inte vill plocka in möblerna? Misstänker att det är så... för här har nog varenda granne täckt över eller burit in... brakar dom ihop i vår om man inte tar in dom? :)














...och så ett litet kollage på det, bara för att det är så kul att pussla ihop! :)




lördagen den 20:e oktober 2012

1700-tals drömmar...

Rosa i oktober, romantiskt i oktober... höstmörkret kryper tätt inpå och medan regnet faller från mörka skyar drömmer jag om svunna tiders former och målar, pysslar, läser, skapar, myser och filosoferar... och njuter av älsklings färgen rosa och nyfunna skatter i rokoko stil...

Brickorna på köksbordet har jag drömt om länge, ända sen jag såg bilden från Rachels hem med stora rutiga brickan i boken nedanför. Men ack så svårt det var att hitta dessa brickor med färger som stämmer bra in i vårt kök... och de rutiga brickorna jag har sett senaste året har jag gått bet på, det var fler än jag som ville åt dom... köpte därför två lysande färgglada brickor i julfärgerna klargrönt och rött för en mycket liten peng på Tradera och målade om dom i creme, guld och grågrönt. Kudden är även den en skatt från Tradera som fick hjärtat att hoppa till av välbehag när den damp ner i brevlådan.

...Ja, det är inte lätt att slitas mellan att avsky materialismens baksidor och samtidigt njuta av den roliga biten då jag verkligen tycker det är underbart att göra det vackert runt omkring mig! Det är en tuff match mellan dessa två världar inne i mig ibland... det ska gudarna veta! Men jag ser det som något positivt, att stå med foten i en av varje del, det håller mig på jorden helt enkelt... och det får en ekande tom plånbok att kännas lite enklare att komma överrens med! :)

Jag är så oerhört tacksam för att så många orkade ta sig igenom min text om lillebror och livet i förra inlägget och lämnade så fina hälsningar. Det betyder mycket för mig, oerhört mycket... så jag vill från djupet av mitt hjärta tacka er, jag är berörd ända in i mitt innersta och alla kommer att få svar...

Någon skrev... "tror mörkret måste släppas ut innan ljuset kan släppas in" och visst är det så... mitt mörker håller på att skingras, ljuset sipprar in och faktiskt lyser mitt sinne så ljust att jag ärligt kan säga att jag fullkomligt ÄLSKAR livet... men minnena kommer jag att få leva med, dom bär jag alltid med mig...

Nu väntar en otålig dotter, nu ska vi lördags mysa vid köksbordet i skenet av tända ljus... tjejsnack,  choklad, kaffe och pyssel långt in i nattens timme... det är livets lycka det!












fredagen den 12:e oktober 2012

Ola, min lillebror...

Tusen tack till er som läst nedanstående rader och reflekterat, det betyder verkligen massor!

Jag önskar faktiskt av hela mitt hjärta att du som är återkommande läsare här hos mig orkar ta dig igenom denna text, för dessa ord är ord som jag velat skrika ut med megafon i halva mitt liv men inte vågat! Det är viktiga ord, inte bara för mig.... utan för oss alla! Önskar att det skulle kännas lika viktigt att läsa om självaste livet som att titta på inspirerade bilder från vårt hem... Vet att det är mycket begärt då inspiration är bloggens grundsten, men visst vore det bra om vi kunde bolla andra saker mellan oss också.

Det skulle kännas fint att inspirera även på djupare plan... jag hoppas att jag kan det, om inte nu med detta inlägg, så iallafall någon gång i livet.

Nu tror jag mig vara klar med mitt förflutna här på bloggen och redo för ljusare dagar igen. Tack för visad hänsyn!

Idag kära vänner delar jag återigen något från mitt innersta rum med er... nämligen minnet av Ola, min lillebror som bor i himlen och några tankar runt omkring det.

Om bara några dagar är det precis elva år sen han lämnade jordelivet för att sväva mot friheten... Hans bortgång var makaber, jag har lidit många helvetes år med minnen från denna händelse då jag tyvärr råkade närvara men inte kunde rädda honom. Jag går inte in på detaljer, jag besparar er dom... kort sagt var upplevelsen horribel och skräcken jag kände var obeskrivlig. Hemska bilder har länge hängt kvar på min näthinna, skulden jag burit har varit närmast outhärdlig och åtskilliga mardrömmar har hållit mig vaken om nätterna...

Jag har gråtit floder av tårar, vaggat mig till söms i fullkomligt mörker i dagar, veckor, månader, år... skrikit av smärta tills jag tappat rösten. Jag trodde inte jag skulle överleva, trodde inte att jag någonsin skulle orka resa mig igen, men jag orkade... och tack vare dessa fruktansvärda dagar har jag fått något jag annars inte skulle fått... jag har fått en styrka jag inte trodde fanns! Jag är inte längre rädd för känslor, inte rädd för livets upp och nedgångar... inte rädd för att leva livet fullt ut! Sorg är inte farligt, den går att överleva. När smärtan sakteligen avtar väntar livet återigen och där på andra sidan sorgens tunnel är färgerna starkare, kärleken varmare och man är full med erfarenheter man kan dra nytta av. Jag skakar fortfarande som ett asplöv när jag pratar om denna hemska dag, jag gråter så jag knappt får fram orden... och förmodligen är det så det alltid kommer vara.

Tiden går och faktiskt har allt ont till slut något gott med sig... det kan låta så galet och hårt, men jag menar det jag skriver. Allt ont vi går igenom ger oss i slutändan enorma kunskaper och rikedom i form av insikt och klokskap, förståelse, ödmjukhet, kärlek och gemenskap. Ola har gjort mig till en bättre människa, en bättre mamma... men framför allt har han fått mig att inse vad som är värdefullt i livet, att det är dagar vi bara har till låns... som vi ska vårda och tacksamt ta emot! Ni har hört det förr... och jag kan garantera på hedersord att det verkligen stämmer. Sorg över en förlorad närstående är en tjäftsmäll som bränner livet ut. Livet är sannerligen ingenting vi kan ta för givet.

Ola har lämnat jorden, men hans minne lever i mig... han är för alltid min lillebror som jag älskar så djupt och innerligt. Jag möter honom ibland... i drömmarna om natten. Han tar mig med till hans magiska värld och bjuder mig på fantastiska resor. 

Han är fri, han är lycklig! Livet var inte till för denna olyckliga gosse, inte detta liv. Men hans bortgång har gjort många människor till bättre människor, hans uppgift på jorden var att lära oss att vi ska ta hand om varandra... Hans korta liv hade stor betydelse, inte bara för mig utan för hela samhället som svek honom så enormt och sen fick stå där och skämmas med sanningen, skulden och den bittra eftersmaken.

Men även om åren gått och hans röst har bleknat ur mitt minne... så kommer det dagar då smärtan griper tag om hjärtat med enorm kraft. Men som jag sa till en god vän igår, man bearbetar en bit i taget... det är så det är, tror inte jag någonsin kommer bli klar med det arbetet. Det är bara att hänga med och låta det göra ont när det gör ont, stanna där i smärtan tills det lättar... ljusa dagar kommer åter, därför är det viktigt att inte stänga av. Jag kommer känna smärtan efter Ola och hans hemska öde så länge jag är kvar i livet. Men det gör ingenting, för varje gång sorgen drabbar mig med kraft så påminner den mig också om att det bara finns en enda viktig sak i livet egentligen... nämligen kärleken... och efter varje fälld tår växer mitt hjärta och varje dag jag får tillsammans med de jag älskar känner jag tacksamhet.

Ola hjälper mig att hålla mig på jorden, han hjälper mig att LEVA livet här och nu... precis nu i detta ögonblick... ögonblick som passerar och aldrig kommer åter! Alla ögonblick är inte lyckliga... men även de olyckliga är av värde. Han hjälper mig på alla sätt att inse och förstå vikten i att bry sig om andra människor och ägna mer tid åt kärlek, upplevelser och gemenskap.. och lägga mindre tid vid ytligheter.

För mig känns det plötsligt så oerhört viktigt att få berätta om det här, att få visa vem han var och visa vem jag är och VARFÖR jag är som jag är! Jag har velat dölja mitt förflutna fram tills nyligen som ni vet, har varit så rädd för att bli dömd. Jag har varit försiktigt med att lämna ut detaljer om mitt liv och har noga valt vem som ska få lyssna... och alltid har jag bett om ursäkt i efterhand och känt ånger för att jag kanske chockat någon, tyngt någon eller varit någon till last med min nattsvarta historia! Jag med min bakgrund har liksom inte passat in i denna glittrande "FEEL GOOD" värld som jag i hela mitt liv har kämpat så hårt för att få delta i en dag. Så även om det på ytan har sett ut som jag passar in har jag alltid känt mig som en bedragare, som ett luftslott... en fejkad kopia av någon jag alltid drömt om att vara men aldrig kommer att bli. 

Här bland livsstilsbloggarna där det skrivs om dagens outfit, rätta snittet, rätta tyget, rätta märket, rätta färgen, rätta antikviteten, rätta mattan, rätta porslinet, rätta sättet att renovera, rätta ditten och datten och sällan om något känslosamt eller tyngre som våra vardagliga problem är det lätt att tappa fotfästet... och mediavärlden med alla livsstilsmagasin vi älskar så högt, som delas upp i rangordning och finhetsmått- mätt efter vilken "klass" de håller och vilken målgrupp de riktar sig till... och alla TV program om hemmafruar som badar i lyx som har tagit över hela TV-tablån senaste åren... all denna yta! Denna materialistiska snedvridna verklighet vi matas med dagligen har många gånger sänkt mig till botten... för jag har känt mig så långt från "rätta allt" man bara kan vara!

Jag blir matt av prestige, ständigt prat om shopping och materiell jakt efter lycka... jag måste ha balans! Samhället vi lever i idag kan göra mig fullkomligt galen, fly förbannad rent ut sagt! Samtidigt kan jag inte låta bli att ryckas med. Jag njuter också av materialismen... njuter av att konsumera när jag kan. För det är roligt med shopping, prinsessdrömmar och glamour, oh yes... jag är inte en bättre människa än så, men det kan bli för mycket!

Min självkänsla har varit av icke existerande sort, jag har känt mig som smuts... och jag vet med säkerhet att jag inte är ensam med dessa känslor! Vi strävar alla efter att bli sedda och älskade, vi vill alla känna tillfredsställelse och lycka... vi jämför oss med varandra och längtar efter erkännande... men som livet ser ut i samhället idag är man bara lyckad om man är framgångsrik och "rätt". 

Jag har rikedom i mitt liv nu, jag har ett hus-  eller rättare sagt, jag har ett banklån på ett hus! Det var ett billigt hus, i en mindre "fin" ort, i en mindre "fin" kommun, precis intill landsvägen med bilar i hög fart utanför grinden. Men det är vackert inuti och naturen på andra sidan vägen är slående! Jag har möbler och fin inredning, inte av rätta märkena, inte av "äkta" slag eller med något antikt värde... men vackert i mina ögon. Jag har kläder, inte många plagg men så jag klarar mig utan att behöva tvätta precis varje dag. Jag äger till och med några plagg av märken som i denna värld anses vara lite "bättre". Jag har en bil, en Ford... men iallafall en bil och även om den inte duger för alla så duger den gott för mig. Jag har en kamera, en bra kamera... och jag har fått uppfylla några av mina drömmar. Jag har en fantastisk familj, en man och två barn... det är bara vi fyra och det känns ensamt utan föräldrar, syskon och släkt vid högtider och födelsedagar när andra träffas och umgås men det går även om det gör ont. Jag har vänner, vänner som får mig att må bra! Jag har mod, jag har erfarenhet, jag har ett stort hjärta... och jag känner mig oftast lycklig! Men ägnar jag för mycket tid tid till att betrakta den här snedvridna världen där precis ALLT kretsar kring pengar och framgång och låter mig förföras av alla tjusiga framgångssagor och materiella lockelser vi bombas med varje dag blir jag stressad och får mindervärdighetskomplex, det är så det blir! Jag måste ha balans...

...och även fast jag har det bra nu så får samhällets attityder och synsätt mig att känna mig underlägsen och otillräcklig. Jag har helt enkelt för många nagg i kanten. Jag är en från början misslyckad person med tragisk historia som lyckats ta mig upp över ytan. Jag har kämpat för mitt liv, jag har vunnit det högsta priset- jag har överlevt! Men det ses inte som en framgångsaga. Jag platsar inte de fina magasinen, i de fina TV programmen, i de fina stats-kvartern, på fina gatan, på de fina klubbarna, på de fina restaurangerna, i de fina skolorna, på de fina dagisen, i de fina butikerna... för där platsar bara de som har pengar. I samhället handlar framgång om yta och pengar... det är allt... har du det har du lyckats!

Så vad är jag då, jo jag är något medelting som kan äta mig mätt på billigare mat och köpa mig ett klädesplagg någon gång om året på rea och se till att barnen är hela och rena, köra bil med planerade resor så att bensinen inte drar iväg, betala huslånet och alla andra räkningar varje månad utan marginaler för annat, renovera huset i sakta fart... men på bekostnad av alla andra nöjen, inkluderat både resor, födelsedagspresenter, julklappar, prylar och klädinköp. Det är ett val vi gjort då livet på landet känns viktigare för oss än allt annat vi då måste avstå! Handlar jag något... unnar mig något extra så svider det rejält. Jag är bara helt vanlig... men i samhällets mått mätt är man rätt betydelselös om man är vanlig, man platsar inte överallt, man är helt enkelt inte tillräckligt fin och duglig. Hur kommer det sig kan man undra, att det är så.... majoriteten är ju inte rik! Varför lever vi med dessa attityder, varför köper vi skiten med hull och hår!? Är vi inte klokare än så?

För mig duger det gott att vara helt vanlig med nagg i kanten, jag är nöjd med det, det är ok... MEN, det gäller att hålla fast vid det och stå emot attityderna vi hela tiden matas med så att inte längtan efter allt det vi INTE har gnager sönder självkänslan. Det är här det gäller att hålla sig på jorden så att man inte glömmer vart lyckan faktiskt finns och börjar jaga den på fel ställen! Lyckan bor inte i prylarna, den euforiska känslan vi översköljs med när vi blivit ägare till något nytt går över fort och snart är vi åter på jakt efter något att fylla vårt inre tomrum med. Är du rik kan du ju göra hur du vill, då är det bar att tuta och köra... shoppa dagarna i ända! Men är man inte rik blir den materiella världen ett stort problem, så ej att förglömma för den som saknar tillgångar -  saker förvarar vi bara, det ger oss inget mer än status och tillfällig tillfredsställelse, livet blir en ständig jakt! Lyckan bor i gemenskapen, kärleken, relationerna och upplevelserna... de känslorna bär vi med oss hela livet... det är detta som får oss att växa och utvecklas som människor och inget annat! Ett tryggt varmt hem är viktigt, men resten spelar ingen som helst roll... så låt dig inte nedslås av andras värderingar och förväntningar, låt inte den ytliga världen trycka ner dig. Låt inte perfektionens kravfyllda samhälle infektera din tillvaro...

Denna snedvridna värld kan få mig att må illa, för jag tycker det är så sorgligt med klassindelningar, tävlingar i framgång och orättvisor skapade av människor för deras egoism skull. Även om jag till synes tillhör den grupp som anses vara den "finare" nu för att jag har lyckats inreda ett hem så det ser vackert ut, har en Odd Molly kofta i garderoben och har lärt mig fota inredning så kommer mitt hjärta alltid vara någon annanstans!

Välbärgade människor har ofta svårt att förstå mina tankar och uttalade kritik, för de har aldrig varit utan mänskligt värde... inte alla, men många... Jag har diskuterat dessa ämnen med människor som har fått mig att känna mig värdelös, mindervärdig och i underläge. De har varit oförmögna att förstå och har haft enormt svårt för att visa hänsyn och ödmjukhet inför detta. Deras liv innehåller inga problem av de slag jag beskriver... för dem är det en självklarhet att vi alla lever under olika villkor, orättvisor går inte göra något åt, man kan inte jämföra sig. Absolut, jag köper det... livet är orättvist, alla har inte samma möjligheter, men det är inte pengarna i sig som är av betydelse... det är ATTITYDEN de skapar... och det vill jag ta upp här! 

Det vore så underbart om vi en dag kunde bli lite mer ödmjuka inför detta... lite mer ödmjuka inför människors olika villkor och sluta att betygsätta varandra efter konsumtionsförmåga och tillgångar och bry oss mer om gemenskap, närhet, ömhet och kärlek istället för materiella saker! Vi lägger så ofantligt stor vikt vid det, yta! Önskar att människor kunde skippa oxfilen en lördag och köpa en kasse mat till sin fattiga ensamstående granne istället för de pengarna. Jag har en vän som gör såna saker och det finaste av allt är att hon inte har något överflöd själv... hon är fantastisk! Vi kan göra så mycket mer än vad vi gör, så ofantligt mycket mer... som inte skulle förta lyckan i våra liv på något vis alls, tvärtom... men ändå gör vi det inte!!!

Detta så kallade välfärdssamhälle tog livet av min bror och nästan av mig, för vi tillhörde bottenskrapet... de som inte är värda något, som stöttes ut och alltid blev behandlade illa av de som hade det bättre. Vi var barnen som inte fick följa med klasskamrater med fina föräldrar och fina hus hem, vi var barnen som inte fick vara med i leken i de fina parkerna, vi var barnen som lärarna suckade åt och de fina mammorna beklagade sig inför medan de hastigt ledde deras barn därifrån... vi var barnen som butiksägaren tvingade in i ett hörn för att kolla våra fickor och väskor. Vi var barnen som alltid fick glåpord efter oss i skolan för att vi inte var tillräckligt fina och bar rätt märkeskläder, vi var barnen som satt tysta med blossande kinder när vi skulle berätta om sommarens semesternöjen och redovisa vad vi fått för fint vid jul, vi var barnen som helt enkelt var fullkomligt betydelselösa och enbart till last för att vi inte presterade tillräckligt bra. Men ingen tog reda på orsaken. Vi var de barnen som samhället ansåg vara smuts... de skulle aldrig i sitt liv erkänna det, men det var vad de ansåg för det var så de behandlade oss! 

De människor som gick hem till sina vackra, trygga, varma hem efter dagens utförda arbete, åt sin goda middag och myste i sina vackra soffor med sin fina familj om kvällen och planerade helgens utflykter var de som fick oss att känna oss totalt värdelösa! Barnen speglar sina föräldrar, jag var livrädd för andra barn... jag fick stryk, frystes ut, var oduglig, ful, fattig och skulle helst dö, jag var ensam... helt ensam. så ensam att mina tankar ekade i tomrummet jag levde i. De som gjorde mig mest illa var de som levde under bättre villkor, hur kommer det sig?

Jag menar nu inte att ALLA välbärgade människor lever bekymmersfritt och är fördömande, absolut inte! Pengar är makt och makt är otäckt... många "fina" familjer lever under mycket sjuka förhållanden innanför den vackra fasaden. Kvinnocentrums klienter kommer överhängande från rika familjer, kvinnojourerna i rika samhällen har sällan platser lediga. Många kvinnor och barn i rika familjer lever under förtryck och psykisk och fysiks misshandel. Men tyvärr är samhällets klasskillnader extremt påtagliga för den som tillhör de nedre skikten... och det märks inte minst i skolorna! Människor dömer efter yta, sällan erkänns det att såna tankar existerar ens för sig själv... men faktum kvarstår!

Detta är en knäpp på näsan, visst är det det... och jag hoppas att den kan få någon att tänka till! Det är inte fattigdomen i sig som skadar människor, det är attityden man möter... blickarna och det ohyggligt smärtsamma utanförskapet! Jag har varit i fattigaste Afrika, där är människor så mycket lyckligare än här trots att de svälter, dör som flugor i olika sjukdomar och bor i hyddor och plåtskjul... för där är det ingen som anser dem vara av mindre värde för att de inte äger tillräckligt mycket saker! Där delar man på den mat som finns och hjälper varandra att överleva! Sverige är kallt... jag fryser...

Jag slits mellan två världar, det känner ni nog också av här på bloggen ibland! Känner mig inte helt hemma i någon så därför skapar jag min egen och den är ni välkomna till när ni vill! 
Här är det tillåtet att vara både fattig och rik, lycklig och olycklig, sjuk och frisk, glad och arg... liten och stor... sjukskriven, mammaledig, arbetslös, arbetande, pensionär, anställd, chef eller sin egen... hyresgäst, lägenhetsägare, husägare eller bostadslös... tyst eller högljudd, ljus eller mörk, lång eller kort, vanlig eller ovanlig... det enda som spelar någon roll för mig är MÄNSKLIGT VÄRDE och RESPEKT, visad hänsyn, ödmjukhet inför våra olika villkor och värme! ALLA, oavsett form är precis lika mycket värda... kan inte nog understryka det, för samhället som det ser ut idag där vi mäter människors värde i framgång, karriär, rikedom och ägande gör mig tokig! Jag tåler inte högfärdigheter, egoism och dömande... har oerhört svårt för sånt! Det är jag motståndare till och jag kommer kämpa för en bättre värld så gott jag kan i resten av mitt liv! 

Det fullkomligt kryllar av sorgsna, ensamma, fattiga, utstötta, sjuka, misshandlade människor där ute... du behöver bara titta ut genom fönstret! Det ger lite perspektiv när man sitter och ojjar sig över att man inte har råd att köpa den där "rätta" prylen man tror lyckan bor i. Såna tankar och erfarenheter hjälper mig att uppskatta det lilla, men ibland behöver jag en påminnelse! Till och med jag med allt bagage där jag fått kämpa för att överleva, förlorat alla i min närhet, förlorat min värdighet, kämpat för en säng om natten och mat i magen påverkas av denna vridna syn... till och med JAG måste ibland påminna mig själv om vad som är viktigt! Det hjälper lillebror mig med, hans minne påminner mig...

Jag har kommit till en punkt i livet, en vändpunkt... att prata om sorg och smärta, livsfrågor, framtidsdrömmar, relationer, samhälle, barndom, åldrande, sjukdom osv är för mig minst lika viktigt som att visa senaste inköpen och vyer från vårt hus. Min blogg är ingen "feel good" blogg... min blogg är en "FEEL" blogg. För mig känns det bra att dela med mig och skriva om alla nyanser i livet, ljusa som mörka. Jag lever inte ett bekymmersfritt liv och därför kommer min blogg heller aldrig att vara en ljuv dans på rosor. Min blogg är JAG rakt igenom och fullt ut och det gläder mig att jag har fått så många läsare, det gläder mig något alldeles enormt!

Livet är LIVET helt enkelt, ibland smärtar det... ibland strålar det... så även här, på min blogg!

Jag hoppas att du, trots mörkret och allvaret i dessa skrivna rader ändå kan känna en glimt av ljus... för det är det jag vill förmedla. Jag vet att många där ute har det svårt, även många av mina läsare... och till alla er vill jag sprida värme och hopp, hopp om att hur mörkt livet än känns så kommer det ljusa dagar åter igen, bara man håller ut!!! Känner du dig liten, sträck på dig... visa att mänskligt värde inte sitter på ytan... visa att det sitter i hjärtat och själen!



Bilden på Ola fotade jag år 1996... han var en mycket fin, charmerande och vacker liten gosse. Meen ack så ledsen, sviken och misshandlad. Hans smärta lyser i blicken... tyvärr har jag ingen bild på honom som ett lyckligt barn, för han var aldrig ett lycklig barn. Han växte upp i ett helvete, mammahjärtat i mig skriker när jag tänker på vad han utsattes för och jag har så svårt att förstå hur föräldrar kan svika sina barn på det här sättet! Lika svårt har jag att förstå vuxna människor som väljer att blunda när de ser hemskheter pågå och lägger benen på ryggen! "Sköt dig själv och skit i andra" är bland det värsta uttryck jag vet... kan inte ens räkna alla gånger jag har hört människor ursäkta sin avsaknad av empati, mod och medmänsklighet med detta uttryck! Det bottnar i feghet och inget annat!

Ola och jag är långt från ensamma med dessa erfarenheter. Barn och ungdomar i Sverige far illa... livet där ute i vårt avlånga land är för många så mycket värre än vad vi någonsin kan föreställa oss! Sverige är inte ett unikt på något sätt, vi har det bättre än många andra länder när det kommer till mänskliga rättigheter men över lag finns en tro i samhället om att vi lever skyddade här och får hjälp om vi behöver. Men det kan jag upplysa om och vråla ut i megafon, att det stämmer inte! Sveriges skyddsnät är tyvärr inte till för alla, den som har det värst faller oftast mellan stolarna... byråkratin är näst intill oövervinnlig när man är liten, förlamad av sorg, rädd, eller svårt sjuk. Man får helt enkelt ingen hjälp... och lyckas man kämpa sig till hjälp är den näst intill obefintlig. Barn är totalt maktlösa här, barn misshandlas till döds, barn blir narkomaner redan innan de hunnit fylla fem år för att deras föräldrar drogar dem, barn blir våldtagna och sexuellt utnyttjade och ingen tar dem därifrån... de som klarar sig är de som får hjälp av människor som ser dem. Helt vanliga människor som bestämmer sig för att våga hjälpa!

Som jag skrev, Olas bortgång fick några människor att öppna ögonen... han dog inte helt förgäves... 
Faktum är att han genom sin död räddade ett annat barns liv. Ett barn som fick hjälpen han annars inte skulle fått. Ingenting ont som till slut inte har något gott med sig. Den pojken är en vuxen ung man idag och håller på att starta företag och mår bättre. Men kamraterna som inte fick denna hjälp lever inte idag, ingen av dessa pojkar hann att bli vuxna... jag har gått på många begravningar.

Tyvärr kan jag inte uppfostra mina medmänniskor eller ändra samhällets attityder hur mycket jag än vill. Jag kan bara så gott jag kan försöka göra mig hörd och stå upp för mig själv och se till att göra det bästa jag kan för en bättre tillvaro... för att mina och dina barn aldrig ska behöva möta samma öde och otäcka attityder.


HÄR kan du läsa mitt första inlägg om min bakgrund och HÄR finner du fortsättningen...

tisdagen den 9:e oktober 2012

Höst saga...

Bjuder er på det vackraste jag har idag... min älskade unge! Som en förtrollad fe skrider hon fram bland vissnade löv i skymningen. Hon är så vacker i sina lockar och snövita hy... Hemlighetsfulla ögon... mjuka kinder... och så många tankar och gåtor att lösa. 

En stund för oss själva, en stund att njuta... mor och dotter på promenad genom skogen. Såna stunder bevarar jag djupt i mitt hjärta...

Är så stolt... över att jag får vara mor till denna kloka, tokiga, roliga, underbara tös! Varje dag lär hon mig något nytt, varje dag är ett äventyr... hon är så stark och modig min stora tjej, en riktig kämpe. Motgång efter motgång har hon mött i livet, men ljuset hon bär inom sig lyser igenom allt...

För att se bilderna i större format... högerklicka först... vänsterklicka sen och öppna bilden i ny flik, där finns förstoringsglaset!









Linneas kofta är en gammelrosa alpacka kofta från Odd Molly inköpt på REA'n förra vintern. Underklänning i voile och klänning i lin från Magnolia Pearl. Puderfärgade leggings med bred spets från Creme, grålila knästrumpor från Lindex... torgvantar även dom från Lindex.



söndagen den 7:e oktober 2012

Varning för BLOCKET bedrägerier!

Godkväll gott folk!

Vill bara varna er för en liga som kontaktar folk som har Blocket annonser ute och som ger sig ut för att vara en "antik tokig tjej" i mitt fall som är tillfälligt boende i England. Hon kontaktade mig först via telefon och bad mig maila svaret till hennes mailadress. Hon prutade lite på priset då hon ville köpa samtliga möbler jag hade ute på Blocket och bad att få betala via Paypal, hon skriver mycket om säkerhet och trygghet och att man inte ska behöva lämna ut sitt bankkonto osv.

Jag har ju haft mycket kontakt med utländska köpare genom butiken förr som betalt via Paypal så jag höjde inte på ögonbrynen först utan mailade och konverserade i god tro med den här personen... Jag trodde det var en av mina läsare här på bloggen faktiskt då jag kollade upp hennes namn och hittade henne på pinterest med bilder på sån inredning vi gillar och en bild på en söt tjej med två små tvilling pojkar i famnen. Hon var super trevlig och allt kändes ok. Hon förklarade hur frakten skulle gå till och att hennes privata budfirma hon alltid använder sig av när hon handlar antikt i europa inte krävde något emballage utan tar möblerna som dom är. Hon skrev att hon önskade att hon kunde hämtat möblerna själv, att det hade varit roligt att få se huset. Hon nämnde ingenting om att jag skulle hjälpa henne med fraktkostnaden utan skrev att hon skulle ordna allt själv och att det var viktigt att jag skulle känna mig trygg och att möblerna inte skulle hämtas förrän summan fanns på mitt Paypal-konto.

I den första Paypal notifikationen står det att pengarna mottagits och att man ska invänta vidare instruktioner då fraktsumman även betalats in... I andra Paypal notifikationen står det att denna person betalat in summan för blocket annonsens vara samt fraktkostnaden som jag i min tur ska sätta in på WesternUnion. Det står också att denna form av transaktionen inte går att avbryta och att Paypal nyligen tillsatt en säkerhetspolicy som innebär att pengarna hålls kvar av dom tills fraktbolaget har fått den summa dom ska ha, först då kommer pengarna att synas på kontot. Detta för att samtliga inblandade parter ska vara säkra.

Tjejen hör av sig direkt efter att jag fått dessa Paypal notifikationer och låsas vara chockad över Paypals nya regler och beklagar och ber om ursäkt och är sååååå ledsen för problemet hon åsamkat med frakten! Hon säger att hade hon vetat att det skulle vara så här "struligt" skulle hon aldrig skickat fraktsumman via Paypal utan skött den biten själv! Hon menade att hon gjort så här vid alla andra inköp hon gjort och att det varit smidigaste sättet och förklarade att samtidigt som man betalar in fraktsumman gör man bokningen till fraktbolaget... hon skrev att det var viktigt att man var hemma den tid man bokat med dom.

Jag tog ju bort annonserna på Blocket och ansåg dom vara sålda när jag fick Paypals första notifikation om att pengarna mottagits, då jag ännu inte anade oråd!

När det andra brevet kom där det stod att jag skulle betala frakten blev jag misstänksam... jag bad henne då att avbryta transaktionen och ville avbryta hela affären. Det gick ju självklart inte, plötsligt blev jag skyldig att betala in till WesternUnion... om inte så skulle jag vara bedragare och hon blev orolig och stressad då hon betalat in en stor summa pengar som inte gick att stoppa! Vi började kolla upp detta ordentligt jag och mannen och hittade då varningar om denna liga... vi betalade aldrig något givetvis! Men det känns ändå obehagligt... Jag fick panik när hon började mana mig om att jag var bedragare först innan jag förstod att allt var fejk!

Vi började jämföra mailen från paypal med tidigare betalningsnotifikationer vi fått därifrån och upptäckte att länkarna i dessa nya notifikationer inte fungerade, annars ser de identiska ut... Mannen min lyckades spåra en länk i Paypal notifikationen och hittade mycket riktigt varningar om ligan på Ebay bland annat, dom härjar även där!!! Hon hade inte betalat in några pengar alls utan hela affären var fejk från hennes sida...

Vilken blåsning, sjuuuukt obehagligt då hon gick in i en så personlig konversation!

Nu sitter jag här och kokar av ilska och skäms för att jag var så naiv, som tur litade jag på magkänslan och kollade upp detta ordentligt.... Är rent ut sagt skit förbannad! Nu måste jag börja om med hela försäljningen och lägga upp nya annonser... besviken.... men glad för att jag hann att bli misstänksam i tid!

Kommer att kontakta Blocket idag och ifrågasätta varför ingen varning gått ut på deras hemsida då det uppenbarligen är fler som råkat ut för samma sak. Kommer även att polisanmäla händelsen! Har du råkat ut för liknande eller någon du känner blir jag super glad om du hör av dig!

Mannen min blev blåst på Ebay nyligen när han skulle köpa en grej till datorn, det är väldigt lätt att trilla dit då dessa personer är så förtroendeingivande!

Ville föra detta vidare, ifall någon av er kära läsare råkar ut för samma grej!

PS. Jag har sänkt priserna på möblerna och hoppas på bättre lycka denna vecka. Detta finns alltså ute till försäljning nu igen.... TILL SALU!

torsdagen den 4:e oktober 2012

En magisk plats...

Jag återkommer till min trollskog... tycker det är så makalöst vackert där under taket av ståtliga granar och vissnande löv. Igår var jag ute ensam i flera timmar och bara inandades oktober. Mystiken tätnar nu allteftersom hösten går, mörkret faller och naturen bäddar med sitt tjocka täcke av dimma... skogen känns förtrollad och hemlighetsfullt viskande...

Här är min saga, en höstsaga från en magisk skog... 

Nu ska jag planera för festligheter med hösten och mystiken som tema... det ser vi fram emot, trollgummor som vi är... jag och Linnea! Längtar efter pumpor i granna färger, kuddar av mossa i gamla trälådor och flämtande ljus i mörkret. Halloween är ett nöje jag aldrig växer ifrån! En månad kvar men det kittlas i magen redan nu... bu! ;)

För att se bilden i större format... högerklicka först... vänsterklicka sen och öppna bilden i ny flik, där finns förstoringsglaset!



Related Posts with Thumbnails